Misslyckad grillning...
Idag skulle jag impa på min värdfamilj genom att laga kycklingspett med färska grönaker och majs!
Det låter ju jätte gott och inte speciellt avancerat. Men ack så fel man kunde ha!
Först skära kycklingen i små bitar (känndes som att skära i entummuskel) sen kleta in dom i grillolja, ställa in dom i kylskpet (så att allt annat tar smak av grilloljan) Sen hacka grönsakerna, majsen va stenhård och löken gjorde så jag grät o svor av att det sved i ögonen (minst 10 minuter).
Efter allt kletande o hackande va klar så skulle jag trä dom på spätten, som jag så klart inte hade köpt.
Så jag fick köra tillbaka till affären (höll på att krocka 2 ggr som att amerikanare inte kan köra bil) springa in o handla spätten lite snabbt (fick vänta 15 minuter i kön!!) efter det åka hem igen ( missade bara en stoppskylt som att dom är utsatta på varenda gata) Då upptäcker jag att grillen inte är igång.
Sätter på grillen (får vänta ytterligare 20 min innan den blir varm) Sen ska jag äntligen börja lägger på spätten o har äntligen fått tillbaka humöret lite (sjunger o trallar för mej själv) efter några minuter börjar grönsakerna bli klara, efter några fler minuter börjar grönsakerna bli väldigt klara (medans kycklingen inte ens har fått lite färg) efter 30 minuter är grönsakerna svarta medans jag tror kycklingen är klar. Så jag testsmakar en bit o tyckre konsistensen är lite skumm men sväljer den endå ( tror att det är klar.)
Går in med spätten o alla runt middasgbordet sitter med HÖGförväntan som att det drog ut "lite" på tiden... Det första som sägs från matbordet är att kycklingen är rå!!!
Så, tillbaka med spätten på grillen igen...
Vid det här lagret hade alla hunnit tröttna (inklusive jag) så jag brassade på några grillkorvar istället o mådde illa av att jag hade provsmakat en rå kyckling.....
Majs, kycling, paprika och lök...
Det låter ju jätte gott och inte speciellt avancerat. Men ack så fel man kunde ha!
Först skära kycklingen i små bitar (känndes som att skära i entummuskel) sen kleta in dom i grillolja, ställa in dom i kylskpet (så att allt annat tar smak av grilloljan) Sen hacka grönsakerna, majsen va stenhård och löken gjorde så jag grät o svor av att det sved i ögonen (minst 10 minuter).
Efter allt kletande o hackande va klar så skulle jag trä dom på spätten, som jag så klart inte hade köpt.
Så jag fick köra tillbaka till affären (höll på att krocka 2 ggr som att amerikanare inte kan köra bil) springa in o handla spätten lite snabbt (fick vänta 15 minuter i kön!!) efter det åka hem igen ( missade bara en stoppskylt som att dom är utsatta på varenda gata) Då upptäcker jag att grillen inte är igång.
Sätter på grillen (får vänta ytterligare 20 min innan den blir varm) Sen ska jag äntligen börja lägger på spätten o har äntligen fått tillbaka humöret lite (sjunger o trallar för mej själv) efter några minuter börjar grönsakerna bli klara, efter några fler minuter börjar grönsakerna bli väldigt klara (medans kycklingen inte ens har fått lite färg) efter 30 minuter är grönsakerna svarta medans jag tror kycklingen är klar. Så jag testsmakar en bit o tyckre konsistensen är lite skumm men sväljer den endå ( tror att det är klar.)
Går in med spätten o alla runt middasgbordet sitter med HÖGförväntan som att det drog ut "lite" på tiden... Det första som sägs från matbordet är att kycklingen är rå!!!
Så, tillbaka med spätten på grillen igen...
Vid det här lagret hade alla hunnit tröttna (inklusive jag) så jag brassade på några grillkorvar istället o mådde illa av att jag hade provsmakat en rå kyckling.....
Majs, kycling, paprika och lök...
Rädd för att bli glömd...
Ikväll åkte jag hem till Sam och kollade på film. Den bästa filmen som någonsin har gjorts,The Notebook (Dagboken).
Det är den mest sorligaste film jag någon sin har sett. Kanske för att den är så skrämmande för huvudpersonen har alzheimers, precis som min Farmor...
När jag såg filmen så tänkte jag på henne, världens bästa farmor. Som sakta men säkert glömmer mer o mer för varje dag. Jag är så rädd att hon inte kommer homma ihåg mej när jag kommer hem. Att hon, som huvudpersonen, bara kommer titta på mej och se mej som någon hon känner igen, men inte kommer ihåg. Det skrämmer mej nåt fruktansvärt. Och jag kunde inte hålla tårarna borta... Önskar att jag kunde vara med henne nu och kolla på gammla kort och spela spel, som vi alltid gjorde förut, innan hon glömde bort hur man gjorde...
Just nu vill jag hem, hem till farmor och bara krama henne och säga att jag älskar henne... Innan det är försent.
Det är farmor och jag till höger och lilla mormor till vänster <3
Det är den mest sorligaste film jag någon sin har sett. Kanske för att den är så skrämmande för huvudpersonen har alzheimers, precis som min Farmor...
När jag såg filmen så tänkte jag på henne, världens bästa farmor. Som sakta men säkert glömmer mer o mer för varje dag. Jag är så rädd att hon inte kommer homma ihåg mej när jag kommer hem. Att hon, som huvudpersonen, bara kommer titta på mej och se mej som någon hon känner igen, men inte kommer ihåg. Det skrämmer mej nåt fruktansvärt. Och jag kunde inte hålla tårarna borta... Önskar att jag kunde vara med henne nu och kolla på gammla kort och spela spel, som vi alltid gjorde förut, innan hon glömde bort hur man gjorde...
Just nu vill jag hem, hem till farmor och bara krama henne och säga att jag älskar henne... Innan det är försent.
Det är farmor och jag till höger och lilla mormor till vänster <3
Litet inlägg...
HEJ!
Förlåt för att jag inte har uppdaterat min blogg på väldigt länge. (Emilie kämms!) Jag ska försöka att uppdatera när jag får tid och ork :)
Annars rullar mitt liv på med soliga dagar på stranden och sköna jobbakvällar hemma med BBQ och läxläsning...
I söndags var jag Sam och Matilda på ett amerikansk tivoli, det va jätte kul!! grönan kan ju slänga sig i väggen nu :)
Sen senare på kvällen gick vi ut på ett ställe som heter Minnesota som ligger i Long Beach. Måndagen segade vi på sranden heeela dagen o senare på kvällen grillade vi hemma hos Matilda. En svensk middag med kött,potatis och beasås! *mums*
Saknar alla jätte mycket. Det känns väldigt tomt utan er...
XOXO Emilie
Förlåt för att jag inte har uppdaterat min blogg på väldigt länge. (Emilie kämms!) Jag ska försöka att uppdatera när jag får tid och ork :)
Annars rullar mitt liv på med soliga dagar på stranden och sköna jobbakvällar hemma med BBQ och läxläsning...
I söndags var jag Sam och Matilda på ett amerikansk tivoli, det va jätte kul!! grönan kan ju slänga sig i väggen nu :)
Sen senare på kvällen gick vi ut på ett ställe som heter Minnesota som ligger i Long Beach. Måndagen segade vi på sranden heeela dagen o senare på kvällen grillade vi hemma hos Matilda. En svensk middag med kött,potatis och beasås! *mums*
Saknar alla jätte mycket. Det känns väldigt tomt utan er...
XOXO Emilie
Ännu en bra dag :)
Idag har jag varit och fixat ett gymkort, ÄNTLIGEN! Så imorgon efter jag har gått upp ska jag åka till gymet o träna minst en timma!
Jag förtår varför nästan alla amerikanare är tjocka, dom tar bilen precis över allt! Om man vill behöver man inte gå ut ur bilen på hela dan... När dom går till baknen kan dom stanna kvar i bilen, när dom handlar behöver dom inte lämmna bilen, när dom är hungriga kan dom beställa mat från bilen...mm.
Jag har nu insett att jag har börjat ta efter amerikanarna mer och mer, har inte varit ute och gått på flera dagar...Bara från dörren till bilen ;)
Idag har jag varit med Lilly, hon va ledig idag så vi flängde runt i min bil och gjorde massa ärenden. Sen har jag jobbat lite. Jag förstår igentligen inte varför dom behöver en au pair? Jag har inte gjort sprciellt mycket, bäddade deras sängar och tvättade en maskin i morse. Sen väntade jag på dom i dörröppningen, satt ner vid border (med Karen) och gjorde läxor sen beställde vi suchi. Efter det lekte vi lite i lekrummet nere i källaren, sen dusch för Payton och sängen!
Så nu sitter jag i vardagsrummet o mår illa... Tror att de e pga suchin? Imorgon ska jag laga middag igen! Har lagat köttbullar o spaghetti och kycklingklubbor med klyftpotatis och rostderotfrukter. Båda rätterna vart riktigt lyckade och alla i familjen tyckte det va jätte gott :) Så imorgon blir de en pasta rätt som jag själv älskar, så jag hoppas att den blir lika lyckad som dom två tidigare rätterna.
Imorgon åker Karen till LA, jag e så avundsjuk! Hon e borta ända till söndagnatt, jag hoppas att det inte blir så jobbigt. Men jag ska göra mitt allra bästa för att hjälpa pappan (Carry). Jobbar till och med en dag extra för att underlätta för honom.
Nu ska jag dö framför öppnaspisen och tvn, min mage dödar mej :(
Äntligen ÄNTLIGEN gym i morgon!!!
Xoxo
Jag förtår varför nästan alla amerikanare är tjocka, dom tar bilen precis över allt! Om man vill behöver man inte gå ut ur bilen på hela dan... När dom går till baknen kan dom stanna kvar i bilen, när dom handlar behöver dom inte lämmna bilen, när dom är hungriga kan dom beställa mat från bilen...mm.
Jag har nu insett att jag har börjat ta efter amerikanarna mer och mer, har inte varit ute och gått på flera dagar...Bara från dörren till bilen ;)
Idag har jag varit med Lilly, hon va ledig idag så vi flängde runt i min bil och gjorde massa ärenden. Sen har jag jobbat lite. Jag förstår igentligen inte varför dom behöver en au pair? Jag har inte gjort sprciellt mycket, bäddade deras sängar och tvättade en maskin i morse. Sen väntade jag på dom i dörröppningen, satt ner vid border (med Karen) och gjorde läxor sen beställde vi suchi. Efter det lekte vi lite i lekrummet nere i källaren, sen dusch för Payton och sängen!
Så nu sitter jag i vardagsrummet o mår illa... Tror att de e pga suchin? Imorgon ska jag laga middag igen! Har lagat köttbullar o spaghetti och kycklingklubbor med klyftpotatis och rostderotfrukter. Båda rätterna vart riktigt lyckade och alla i familjen tyckte det va jätte gott :) Så imorgon blir de en pasta rätt som jag själv älskar, så jag hoppas att den blir lika lyckad som dom två tidigare rätterna.
Imorgon åker Karen till LA, jag e så avundsjuk! Hon e borta ända till söndagnatt, jag hoppas att det inte blir så jobbigt. Men jag ska göra mitt allra bästa för att hjälpa pappan (Carry). Jobbar till och med en dag extra för att underlätta för honom.
Nu ska jag dö framför öppnaspisen och tvn, min mage dödar mej :(
Äntligen ÄNTLIGEN gym i morgon!!!
Xoxo
Finally!
Nu har jag äntligen hittat rätt! Bättre än så här kan det inte bli, allt är precis så som jag hade förväntat mej att allt skulle vara när jag bestämmde mej för att bli en au pair. Jag bor i en stor villa med tre våningar, har tre söta värdbarn och två underbara värdföräldrar med två små hundar (som serut och känns som gosedjur) och en sprillans ny Subaru Impreza! Kan de bli bättre? Hehe (skrattar för mej själv) nej det kan nog inte bli bättre.
Avskedet med min gammla värdfamilj va sorligt... Barnen grät och pappan sa "sluta gråta och hoppa in i bilen". Dom gick med ledsna blickar mot bilen och hoppade in och jag vinkade hej då.
Jag tog ett djup andetag och kollade upp mot himlen, som va klarblå med en stor sol som värmde skönt. Så tänkte jag " idag börjar jag om på ett nytt kapittel och allt kommer lösa sig". Sen andades jag ut igen och precis då kom Karen (min värdmamma) i en stor vit Mercedes. Hon kom ut o gv men en puss på kinden och sa exakt samma ord som jag precis hade tänkt. I bilen träffade jag Payton, så söt med brunt lockigt hår och med världens leende på läpparna. Sen körde vi till mitt nya hem. Där mötte jag Gavin och Landon stuttsandes på en gigankis stuttsmatta, och två små söta vovvar, Dexter och Lulu.
Vi åt lunch och jag fick packa upp mina saker och sen stuttsade jag på stuttsmttan. Till middag fick jag beställa vad jag ville, så jag beställde suchi :) Sen gick barnen o la sig och jag kollade på tvn med Karen och Carry.
Helgen har varit jätte bra! super fint väder med 25 grader!! Så jag har hängt runt hemma o kollat hur allt funkar o går till, sen har jag varit o solat på stranden, varit inne i city och shoppat och gått på bio. Helt klart den bästa helgen hitintills (även fast jag inte gick ut o clubbade)
Nu är jag trött och ska kolla lite på tv nere i mitt rum (jag har äntligen en egen platt-tv med inbyggd dvd-spelare) Så nu kan jag börja följa despan igen! *wiie*
Xoxo Emilie
Avskedet med min gammla värdfamilj va sorligt... Barnen grät och pappan sa "sluta gråta och hoppa in i bilen". Dom gick med ledsna blickar mot bilen och hoppade in och jag vinkade hej då.
Jag tog ett djup andetag och kollade upp mot himlen, som va klarblå med en stor sol som värmde skönt. Så tänkte jag " idag börjar jag om på ett nytt kapittel och allt kommer lösa sig". Sen andades jag ut igen och precis då kom Karen (min värdmamma) i en stor vit Mercedes. Hon kom ut o gv men en puss på kinden och sa exakt samma ord som jag precis hade tänkt. I bilen träffade jag Payton, så söt med brunt lockigt hår och med världens leende på läpparna. Sen körde vi till mitt nya hem. Där mötte jag Gavin och Landon stuttsandes på en gigankis stuttsmatta, och två små söta vovvar, Dexter och Lulu.
Vi åt lunch och jag fick packa upp mina saker och sen stuttsade jag på stuttsmttan. Till middag fick jag beställa vad jag ville, så jag beställde suchi :) Sen gick barnen o la sig och jag kollade på tvn med Karen och Carry.
Helgen har varit jätte bra! super fint väder med 25 grader!! Så jag har hängt runt hemma o kollat hur allt funkar o går till, sen har jag varit o solat på stranden, varit inne i city och shoppat och gått på bio. Helt klart den bästa helgen hitintills (även fast jag inte gick ut o clubbade)
Nu är jag trött och ska kolla lite på tv nere i mitt rum (jag har äntligen en egen platt-tv med inbyggd dvd-spelare) Så nu kan jag börja följa despan igen! *wiie*
Xoxo Emilie
Bara några få timmar kvar!
Dom 17 dagarna är snart över!
Lite små nervös, men har vid de här laget hunnit vänja mej vid att va nervös...
Dom senaste dagarna har inte varit lätt. Min värdpappa har ignorerart mej, han har bara pratat med mej när han har ändrat i schemat... (vilket iof är varjedag) Han har ätit ute med familjen varje dag och han har inte köpt hem mat, så jag har ätit rester från deras middagar från resturangerna, flingor och mackor... När kompisarna ringer o frågar efter mej så säger han aningen att jag inte är hemma eller att jag sover. Jag tackar gud (eller Nicklas) för att jag har min egna laptop! Utan den skulle jag va helt lost!
Jag har pratat och mailat med min ny familj, dom verkar vara helt underbara! Karen har lovat att vi ska ha ett super-duper bra år tillsammans och att alla är såå förväntansfulla och glada att jag ska komma! Jag har också pratat med barnen i telefonen. Jag tyckte vi redan där fick bra kontakt, med killarna pratade jag sport o fritid o mej tjejen dockor och hår :)
Jag kommer att få ett rum i källaren med egen toalett och dusch!! Sen kommer jag få en egen bil, en sprilans ny subaru!
Idag berättade jag att jag skulle flytta för barnen, dom två älsta visste tydligen redan om de...
Men dom två yngsta kom in i mitt rum och såg att mina resväskor va packade och frågade varför. Jag va tvungen att berätta sanningen. Jag hade undviktit att ta upp det så länge nu så jag berättade för dom lungt o stilla att jag skulle flytta till en ny fmilj och ta hand om nya barn och att det skulle komma en ny au pari och ta hand om dom.
Båda började gråta och fråga varför och att dom inte ville att jag skulle flytta och att dom inte vill ha en ny au pair för dom älskar mej...
Ännu en gång skar det i mitt hjärta, jag sa att jag inte flyttade på grund av dom utan att jag och deras pappa hade kommit överens om det tillsammans. (förstår inte varför jag skyddade honom, men de är ju trotsallt deras pappa) Efter ett tag lugnade dom ner sig och jag sa att jag skulle komma o hälsa på och att jag bara bodde 15min från dom. Så jag tog insiativet att hitta på nåt kul så vi tog cycklarna och cycklade iväg till godisaffären.
När vi kom tillbaka möttes vi av barnens mormor. Hon hade köpt en latte till mej o dunuts till barnen (fast jag tog en ändå)
Barnen va ute o lekte och jag o mormorn satt o fikade, så helt plötsligt började hon gråta. Hon sa att hon va ledsen att jag skulle flytta för att hon kunde se hur mycket barnen tycker om mej och att hennes dotter (barnens mamma) skulle ha älskat mej om hon fortfarande hade varit vid liv. Och att hon nu är så ledsen att se hur hennes barnbarn blir behandlade av sin egen pappa och att hon inte kan göra någonting åt de. Jag tyckte så synd om henne för hon hade så rätt...
Men nu ska jag inte blicka bakåt nåt mer! Nu är det full fart frammåt som gäller! Ny familj nya utmaningar...
17.5 timmar kvar innan jag får lämna huset! Jag längtar sååå!! iiih! pirr pirr... wiiieee!
Oj... Jag är nog lite nervös ändå... *fniss*
Lite små nervös, men har vid de här laget hunnit vänja mej vid att va nervös...
Dom senaste dagarna har inte varit lätt. Min värdpappa har ignorerart mej, han har bara pratat med mej när han har ändrat i schemat... (vilket iof är varjedag) Han har ätit ute med familjen varje dag och han har inte köpt hem mat, så jag har ätit rester från deras middagar från resturangerna, flingor och mackor... När kompisarna ringer o frågar efter mej så säger han aningen att jag inte är hemma eller att jag sover. Jag tackar gud (eller Nicklas) för att jag har min egna laptop! Utan den skulle jag va helt lost!
Jag har pratat och mailat med min ny familj, dom verkar vara helt underbara! Karen har lovat att vi ska ha ett super-duper bra år tillsammans och att alla är såå förväntansfulla och glada att jag ska komma! Jag har också pratat med barnen i telefonen. Jag tyckte vi redan där fick bra kontakt, med killarna pratade jag sport o fritid o mej tjejen dockor och hår :)
Jag kommer att få ett rum i källaren med egen toalett och dusch!! Sen kommer jag få en egen bil, en sprilans ny subaru!
Idag berättade jag att jag skulle flytta för barnen, dom två älsta visste tydligen redan om de...
Men dom två yngsta kom in i mitt rum och såg att mina resväskor va packade och frågade varför. Jag va tvungen att berätta sanningen. Jag hade undviktit att ta upp det så länge nu så jag berättade för dom lungt o stilla att jag skulle flytta till en ny fmilj och ta hand om nya barn och att det skulle komma en ny au pari och ta hand om dom.
Båda började gråta och fråga varför och att dom inte ville att jag skulle flytta och att dom inte vill ha en ny au pair för dom älskar mej...
Ännu en gång skar det i mitt hjärta, jag sa att jag inte flyttade på grund av dom utan att jag och deras pappa hade kommit överens om det tillsammans. (förstår inte varför jag skyddade honom, men de är ju trotsallt deras pappa) Efter ett tag lugnade dom ner sig och jag sa att jag skulle komma o hälsa på och att jag bara bodde 15min från dom. Så jag tog insiativet att hitta på nåt kul så vi tog cycklarna och cycklade iväg till godisaffären.
När vi kom tillbaka möttes vi av barnens mormor. Hon hade köpt en latte till mej o dunuts till barnen (fast jag tog en ändå)
Barnen va ute o lekte och jag o mormorn satt o fikade, så helt plötsligt började hon gråta. Hon sa att hon va ledsen att jag skulle flytta för att hon kunde se hur mycket barnen tycker om mej och att hennes dotter (barnens mamma) skulle ha älskat mej om hon fortfarande hade varit vid liv. Och att hon nu är så ledsen att se hur hennes barnbarn blir behandlade av sin egen pappa och att hon inte kan göra någonting åt de. Jag tyckte så synd om henne för hon hade så rätt...
Men nu ska jag inte blicka bakåt nåt mer! Nu är det full fart frammåt som gäller! Ny familj nya utmaningar...
17.5 timmar kvar innan jag får lämna huset! Jag längtar sååå!! iiih! pirr pirr... wiiieee!
Oj... Jag är nog lite nervös ändå... *fniss*
Forts. på "Krossade förväntningar"
Ännu en gång så nervös så att jag knapt kunde sitta sitlla... Fast den här gången hade jag en annan sorts kännsla inom mej också, kanske va de osäkerhet.
När jag kom fram till huset fick jag ställa in mina resväskor i den yngstas rum, där jag också skulle sova (dom senaste 4 veckorna...)
Allt va bra, min värdpappa, John, va så snäll han gav mej en ny mobil och sa att jag fick låna bilen när jag ville och han ville bjuda med mej med mej på en båtkryssning till Bermjuda i mitten av April. Men nåt känndes endå inte rätt, jag blev mer och mer deppig och kännde mej väldigt dålig och lesden. Vissa dagar va det så svårt så jag va tvungen att gå in på toan och bara gråta... Så jag tog kontakt med Melissa och hon bjöd över mej på en kopp kaffe och vi satt och pratade i flera timmar och när jag gick där ifrån kännde jag mej mycket bättre och bestämmde mej för att jag skulle fixa allt och att jag inte skulle ge upp!
Veckorna rullade på och jag började få en riktigt bra relation till barnen, medans pappan knapt pratade med mig.
Sen blev det bara värre och värre mellan mig och värdpappan. Han vart elakare och elakare, kunde skrika och skälla ut mig för minsta lilla och han skyllde saker o ting på mig och jag fick alltid skulden för saker jag inte ens hade gjort...
Hans betende gick lixom i vågor, han kunde skrika o gorma ena dagen och andra dagen va "normal" igen.
Om jag inte tvättade och veck hans kläder och bäddade hans säng varje dag skulle han se mej som en arbetare i familjen och jag skulle inte få äta middagar med dom eller låna bilen, hotade han mej med. Så jag ställde upp på allt han sa för att undvika bråk, även fast det inte ingick i mina arbetsuppgifter. Sen lät han mej jobba alldeles för mycket, vissa dagar kunde det bli upp till 13-14 timmar. Och han sa att jag va tvungen att betala halva båtresan själv och ta ut min semester men samtidigt hjälpa till med barnen, som en storasyster (han ville alltså att jag skulle jobba gratis åt honom). Jag svalde min stolthet och gick med på det också. Försökte inbilla mej att de inte skulle vara så jobbigt.
Sen en dag, helt plötsligt, från ingen stans ringer han mig när jag är ledig och sitter i bilen med Lilly och skriker att han är såå besviken på mej och mitt beteende och att jag är värdelös och att han vill bli av me mej o skaffa en ny au pair. Efter 5min utskällning slängde han på luren utan o säga hej då...
Han sa att han skulle ringa Melissa och se till så han blev av med mej. I det till fället satt jag bara me min mobil i handen och viste inte om jag skulle gråta eller skratta. Jag va ledsen o besviken för alla elaka saker han hade sagt, men visse samtidigt att inget av de va sant.
Jag försökte ringa Melissa men hon svarade inte, så jag ringde en annan LCC och förklarade situationen och vi bestämded att vi skulle ha ett möte dagen efter.
Med alla mina punkter uppskrivna på ett knöggligt papper satt jag o skakade av nervositet o rädsla. Min LCC hade bara gett mej ett råd när jag sa att jag va nervös, han sa; bara du inte börjar gråta, det framstår dej som svag och osäker. Lätt för han o säga tänkte jag, som inte är på andra sidan jorden från sitt land, sitt språk och sin trygghet.
Men samtalet gick bra, Efter några få minuter släppte min rädsla och jag va inte alls lika nervös som innan. Jag kollade upp på min värdpappa som satt på andra sidan bordet och såg att han va mycket mer ynklig o svag än va jag va och efter han hade suttit och klankat ner o klagat över va jag gorde eller inte hade gjort harklade jag mej och sa till min LCC med säker röst att allt min värdpappa hade sagt va lögn och jag fick berätta allt utifrån min synvinkel.
Efter mötet va jag så stolt över mej själv, jag hade kunnat ta en disskution utan att vika mej och framföra allt på engelska!
Vi bestämmde iallafall att jag skulle stanna och prova i en vecka och se om vi kunde "reparera" allt...
Dagen efter mötet tog värdpappan ifrån mej mobilen, bilen och inga vänner fick ens komma in på tomten och jag va tvungen att komma hem speciella tider och mitt schema vart katastrof och jag skulle inte få äta med familjen längre utan fick äta efter familjen hade ätit klart.
Jag insåg väldigt snabbt att vi inte skulle komma någon vart med våran "reparations vecka" och började i smyg frågra runt hos mina au pair kompisar om dom visste nån familj på Long Island som behövde en au pair snarat. Jag hade tidsperess, två veckor på mej att få en ny familj eller återvända hem till Sverige.
Så en dag bestämde jag fika med Melissa för att förklara allt som hade hänt och hon vaså ledsen att hon hade parat ihop mej med en psykopat. Sen sa hon att hon att Elisa skulle byta familj och att Karen (värdmamman) letade efter en ny au par! Jag vart så glad, kännde hur lyckan spred sig i min kropp!
Den familjen jag hade sett som den ultimata värdfamiljen! 3 barn, med båda föräldrarna som älskar varandra och två hundar i ett otroligt vacket hus!
Så när Karen ringde mej och frågade om jag va intresserad av deras familj tackade jag JA på en gång!
ÄNTLIGEN skulle jag få det bra! Så jag börjadegensat räkna ner dagarna...
När jag kom fram till huset fick jag ställa in mina resväskor i den yngstas rum, där jag också skulle sova (dom senaste 4 veckorna...)
Allt va bra, min värdpappa, John, va så snäll han gav mej en ny mobil och sa att jag fick låna bilen när jag ville och han ville bjuda med mej med mej på en båtkryssning till Bermjuda i mitten av April. Men nåt känndes endå inte rätt, jag blev mer och mer deppig och kännde mej väldigt dålig och lesden. Vissa dagar va det så svårt så jag va tvungen att gå in på toan och bara gråta... Så jag tog kontakt med Melissa och hon bjöd över mej på en kopp kaffe och vi satt och pratade i flera timmar och när jag gick där ifrån kännde jag mej mycket bättre och bestämmde mej för att jag skulle fixa allt och att jag inte skulle ge upp!
Veckorna rullade på och jag började få en riktigt bra relation till barnen, medans pappan knapt pratade med mig.
Sen blev det bara värre och värre mellan mig och värdpappan. Han vart elakare och elakare, kunde skrika och skälla ut mig för minsta lilla och han skyllde saker o ting på mig och jag fick alltid skulden för saker jag inte ens hade gjort...
Hans betende gick lixom i vågor, han kunde skrika o gorma ena dagen och andra dagen va "normal" igen.
Om jag inte tvättade och veck hans kläder och bäddade hans säng varje dag skulle han se mej som en arbetare i familjen och jag skulle inte få äta middagar med dom eller låna bilen, hotade han mej med. Så jag ställde upp på allt han sa för att undvika bråk, även fast det inte ingick i mina arbetsuppgifter. Sen lät han mej jobba alldeles för mycket, vissa dagar kunde det bli upp till 13-14 timmar. Och han sa att jag va tvungen att betala halva båtresan själv och ta ut min semester men samtidigt hjälpa till med barnen, som en storasyster (han ville alltså att jag skulle jobba gratis åt honom). Jag svalde min stolthet och gick med på det också. Försökte inbilla mej att de inte skulle vara så jobbigt.
Sen en dag, helt plötsligt, från ingen stans ringer han mig när jag är ledig och sitter i bilen med Lilly och skriker att han är såå besviken på mej och mitt beteende och att jag är värdelös och att han vill bli av me mej o skaffa en ny au pair. Efter 5min utskällning slängde han på luren utan o säga hej då...
Han sa att han skulle ringa Melissa och se till så han blev av med mej. I det till fället satt jag bara me min mobil i handen och viste inte om jag skulle gråta eller skratta. Jag va ledsen o besviken för alla elaka saker han hade sagt, men visse samtidigt att inget av de va sant.
Jag försökte ringa Melissa men hon svarade inte, så jag ringde en annan LCC och förklarade situationen och vi bestämded att vi skulle ha ett möte dagen efter.
Med alla mina punkter uppskrivna på ett knöggligt papper satt jag o skakade av nervositet o rädsla. Min LCC hade bara gett mej ett råd när jag sa att jag va nervös, han sa; bara du inte börjar gråta, det framstår dej som svag och osäker. Lätt för han o säga tänkte jag, som inte är på andra sidan jorden från sitt land, sitt språk och sin trygghet.
Men samtalet gick bra, Efter några få minuter släppte min rädsla och jag va inte alls lika nervös som innan. Jag kollade upp på min värdpappa som satt på andra sidan bordet och såg att han va mycket mer ynklig o svag än va jag va och efter han hade suttit och klankat ner o klagat över va jag gorde eller inte hade gjort harklade jag mej och sa till min LCC med säker röst att allt min värdpappa hade sagt va lögn och jag fick berätta allt utifrån min synvinkel.
Efter mötet va jag så stolt över mej själv, jag hade kunnat ta en disskution utan att vika mej och framföra allt på engelska!
Vi bestämmde iallafall att jag skulle stanna och prova i en vecka och se om vi kunde "reparera" allt...
Dagen efter mötet tog värdpappan ifrån mej mobilen, bilen och inga vänner fick ens komma in på tomten och jag va tvungen att komma hem speciella tider och mitt schema vart katastrof och jag skulle inte få äta med familjen längre utan fick äta efter familjen hade ätit klart.
Jag insåg väldigt snabbt att vi inte skulle komma någon vart med våran "reparations vecka" och började i smyg frågra runt hos mina au pair kompisar om dom visste nån familj på Long Island som behövde en au pair snarat. Jag hade tidsperess, två veckor på mej att få en ny familj eller återvända hem till Sverige.
Så en dag bestämde jag fika med Melissa för att förklara allt som hade hänt och hon vaså ledsen att hon hade parat ihop mej med en psykopat. Sen sa hon att hon att Elisa skulle byta familj och att Karen (värdmamman) letade efter en ny au par! Jag vart så glad, kännde hur lyckan spred sig i min kropp!
Den familjen jag hade sett som den ultimata värdfamiljen! 3 barn, med båda föräldrarna som älskar varandra och två hundar i ett otroligt vacket hus!
Så när Karen ringde mej och frågade om jag va intresserad av deras familj tackade jag JA på en gång!
ÄNTLIGEN skulle jag få det bra! Så jag börjadegensat räkna ner dagarna...
Forts. på "Krossade förväntningar"
I timmar satt jag och min nyblivna kompis, Elisa, och väntade på att höra nåt från min LCC, Lori... Efter att jag hade ringt ett flertal gånger ringde hon äntlgen upp. Utan att ens be om ursäkt eller visa medkännsla för allt som hade hänt frågade hon bara iskallt om jag hade nån vän att bo hos. Jag kollade på min vän som satt bervid mig och hon sa att vi skulle fixa allt och att hon viste en annan LCC som var mycket snällare, Melissa. Så jag tog kontakt med Melissa och hon blev helt förskräckt av min historia och erbjödsig att jag fick komma och bo med henne och hennes familj. Äntligen visste jag vart jag skulle ta vägen!
När vi stannade utanför ett väligt vacker och mysigt hus, möttes jag av Melissa som kom emot mig, hon gav mej en lång kram och sa att jag kunde känna mej trygg nu och att jag var i god händer. Jag drog en suck av lättnad...
När vi väl kom in va allt så perfekt, det luktade rent och allt va frächt och allt va precis som jag hade önskat mej! Hennes 3 bedårande barn erbjöd sig att ta min jacka, ge mej vatten och bära in mina två resväskor. Och deras hund va den sötaste jag har sätt och till o med hon luktde vanilj :)
Melissa tog så väl hand om mig och jag fick ett eget rum med fina tapeter och Melissas man lagade en stor middag åt mej och hela familjen satt och åt tillsammans, jag kännde mej "hemma"...
Veckan gick och jag kännde mej mer o mer som en familjemedlämm, jag hade så kul tillsammans med barnen och trevliga pratstunder med Melissa o hennes man.
Men så en dag sa Melissa till mej att hon hade en ny familj åt mej... En familj i samma område som hennes familj. En kompis till henne hade tipsat henne och hon tyckte de lät toppen... En ensamstående pappa med fyra barn som verkligen behövde hjälp för att mamman hade precis gått bort.
När jag fick höra om familjen blev jag genast osäker, jag ville ju inte flytta. Trivdes ju så bra... Men jag gick me på att träffa familjen.
När dörren öppnades möttes jag av fyra söta leenden och ett allvarlig. Satte mej på knä och hälsade trevligt på barnen och tog i hand artigt med pappa. Alla barnen sprang runt och visade mej runt i huset medans pappa stod nere och pratade med Melissa som va med som ett stöd. Allt i huset va halvklart, rummet som jag skulle få va inte byggt än och allt va rörigt...
Efter vi åkte där ifrån va jag lika osäker som innan, men Melissa tyckte det verklade jätte bra och hon tyckte verkligen jag skulle satsa på de. jag tyckte barnen verkade snäll o artiga men hade bara sagt hej o hejdå till pappan...
Dagen efter ringde pappan upp Melissa och sa att han va intresserad av mej som au pair i deras familj. Jag kännde att någon ting va fel men ville inte svika Melissa, som att det va hennes kompis som hade tipsat om den här braiga familjen. Dum som jag är kunde jag inte tacka nej, dels för skuldkännslor för den döda mamma och för att inte göra Melissa besviken...
Ännu en gång fick jag packa mina resväskor för att starta om allting i en ny familj... Som inners inne känndes helt fel...
...Fortsättning följer
När vi stannade utanför ett väligt vacker och mysigt hus, möttes jag av Melissa som kom emot mig, hon gav mej en lång kram och sa att jag kunde känna mej trygg nu och att jag var i god händer. Jag drog en suck av lättnad...
När vi väl kom in va allt så perfekt, det luktade rent och allt va frächt och allt va precis som jag hade önskat mej! Hennes 3 bedårande barn erbjöd sig att ta min jacka, ge mej vatten och bära in mina två resväskor. Och deras hund va den sötaste jag har sätt och till o med hon luktde vanilj :)
Melissa tog så väl hand om mig och jag fick ett eget rum med fina tapeter och Melissas man lagade en stor middag åt mej och hela familjen satt och åt tillsammans, jag kännde mej "hemma"...
Veckan gick och jag kännde mej mer o mer som en familjemedlämm, jag hade så kul tillsammans med barnen och trevliga pratstunder med Melissa o hennes man.
Men så en dag sa Melissa till mej att hon hade en ny familj åt mej... En familj i samma område som hennes familj. En kompis till henne hade tipsat henne och hon tyckte de lät toppen... En ensamstående pappa med fyra barn som verkligen behövde hjälp för att mamman hade precis gått bort.
När jag fick höra om familjen blev jag genast osäker, jag ville ju inte flytta. Trivdes ju så bra... Men jag gick me på att träffa familjen.
När dörren öppnades möttes jag av fyra söta leenden och ett allvarlig. Satte mej på knä och hälsade trevligt på barnen och tog i hand artigt med pappa. Alla barnen sprang runt och visade mej runt i huset medans pappa stod nere och pratade med Melissa som va med som ett stöd. Allt i huset va halvklart, rummet som jag skulle få va inte byggt än och allt va rörigt...
Efter vi åkte där ifrån va jag lika osäker som innan, men Melissa tyckte det verklade jätte bra och hon tyckte verkligen jag skulle satsa på de. jag tyckte barnen verkade snäll o artiga men hade bara sagt hej o hejdå till pappan...
Dagen efter ringde pappan upp Melissa och sa att han va intresserad av mej som au pair i deras familj. Jag kännde att någon ting va fel men ville inte svika Melissa, som att det va hennes kompis som hade tipsat om den här braiga familjen. Dum som jag är kunde jag inte tacka nej, dels för skuldkännslor för den döda mamma och för att inte göra Melissa besviken...
Ännu en gång fick jag packa mina resväskor för att starta om allting i en ny familj... Som inners inne känndes helt fel...
...Fortsättning följer
Krossade förväntningar...
Inget blev som jag hade tänkt mej. Åkte från lilla landet lagom, trygga Sverige till STORA usa med lika STORA förväntningar och förhoppningar. Jag lämna tryggheten och vågade satsa på drömmen...
Men redan första dan på skolan hade jag problem med mina försäkrings-kort som hade kommit bort på posten, så jag fick med nervös väldigt dålig engelska prata och förklara vilka försäkringar jag hade och på egen hand ringa runt och fixa det. Men jag klarade de och fick mina försäkringskort efter 3 dagar...
Förväntansfull stod jag på marmortrappan med mina två rosa resväskor. Nervös så jag knappt kunde andas, mina nyblivna kompisar i bakgrunden, ledsen för att lämna dom som jag bara hade kännt i 4 dagar,men som endå hade blivit en viss tyrygghet.
Äntligen såg jag bilen rulla in på grusgången. Vinkade glatt till min värdmamma kramade mina vänner hejdå och hoppade in i bilen, till ett toppen år! Trodde jag...
Redan i bilen fick jag reda på att den ena killen i familjen hade problem med sitt beteende. Mer fick jag inte veta...
Bilden på huset som min värld mamma hade skickat via mail stämmde inte alls överänns med huset som jag stod framför. Inne va allt en enda röra,tapeterna va rivna, deras hund hade kissat och bajsat på golvet och det luktde möggel... Redan då kännde jag att något va fel. Dagarna gick och jag jobbade från morgon till kväll, sov i källaren som va iskall och det fanns bara kallvatten i duschen... Men det va de minsta problemet.
Jag hade märkt att ett av barnen va mentaltsjukt. Han tog starka mediciner och sov mest hela dagarna, men då och då fick han hyssteriska utbrott men inte på mej. Men de va bara en tidsfråga...
Så en kväll när jag jobbade fick han ett utbrott och slog och skrek! Jag har aldrig varit så rädd för ett barn som jag var för honom. Han slog mej med metalldelen på ett hundkppel, skrev så elaka saker att så att jag nästan började gråta. Och till slut gick han så långt att han tog upp en kökskniv och riktade den mot mej och sa "im gonna kill you"...
Dagen efter flyttade jag ur familjen, vilket var det va de jobbigast jag har gjort... Förklara för en gråtandes mamma att jag inte kan bokvar för hennes son är mentaltsjuk. Och en pappa som böna och bad och ville göra allt för mej om jag stannade...
Att stå på sig och inte vika med, se deras tårfyllda ögon och deras bönande röster va så gripnde, men jag klarade det och lämnade en trasig familj bakom mig och ännu en gång kasta mig ut, utan att veta vart jag skulle sova för natten...
Men redan första dan på skolan hade jag problem med mina försäkrings-kort som hade kommit bort på posten, så jag fick med nervös väldigt dålig engelska prata och förklara vilka försäkringar jag hade och på egen hand ringa runt och fixa det. Men jag klarade de och fick mina försäkringskort efter 3 dagar...
Förväntansfull stod jag på marmortrappan med mina två rosa resväskor. Nervös så jag knappt kunde andas, mina nyblivna kompisar i bakgrunden, ledsen för att lämna dom som jag bara hade kännt i 4 dagar,men som endå hade blivit en viss tyrygghet.
Äntligen såg jag bilen rulla in på grusgången. Vinkade glatt till min värdmamma kramade mina vänner hejdå och hoppade in i bilen, till ett toppen år! Trodde jag...
Redan i bilen fick jag reda på att den ena killen i familjen hade problem med sitt beteende. Mer fick jag inte veta...
Bilden på huset som min värld mamma hade skickat via mail stämmde inte alls överänns med huset som jag stod framför. Inne va allt en enda röra,tapeterna va rivna, deras hund hade kissat och bajsat på golvet och det luktde möggel... Redan då kännde jag att något va fel. Dagarna gick och jag jobbade från morgon till kväll, sov i källaren som va iskall och det fanns bara kallvatten i duschen... Men det va de minsta problemet.
Jag hade märkt att ett av barnen va mentaltsjukt. Han tog starka mediciner och sov mest hela dagarna, men då och då fick han hyssteriska utbrott men inte på mej. Men de va bara en tidsfråga...
Så en kväll när jag jobbade fick han ett utbrott och slog och skrek! Jag har aldrig varit så rädd för ett barn som jag var för honom. Han slog mej med metalldelen på ett hundkppel, skrev så elaka saker att så att jag nästan började gråta. Och till slut gick han så långt att han tog upp en kökskniv och riktade den mot mej och sa "im gonna kill you"...
Dagen efter flyttade jag ur familjen, vilket var det va de jobbigast jag har gjort... Förklara för en gråtandes mamma att jag inte kan bokvar för hennes son är mentaltsjuk. Och en pappa som böna och bad och ville göra allt för mej om jag stannade...
Att stå på sig och inte vika med, se deras tårfyllda ögon och deras bönande röster va så gripnde, men jag klarade det och lämnade en trasig familj bakom mig och ännu en gång kasta mig ut, utan att veta vart jag skulle sova för natten...
Fortsättning följer...
