Forts. på "Krossade förväntningar"
Ännu en gång så nervös så att jag knapt kunde sitta sitlla... Fast den här gången hade jag en annan sorts kännsla inom mej också, kanske va de osäkerhet.
När jag kom fram till huset fick jag ställa in mina resväskor i den yngstas rum, där jag också skulle sova (dom senaste 4 veckorna...)
Allt va bra, min värdpappa, John, va så snäll han gav mej en ny mobil och sa att jag fick låna bilen när jag ville och han ville bjuda med mej med mej på en båtkryssning till Bermjuda i mitten av April. Men nåt känndes endå inte rätt, jag blev mer och mer deppig och kännde mej väldigt dålig och lesden. Vissa dagar va det så svårt så jag va tvungen att gå in på toan och bara gråta... Så jag tog kontakt med Melissa och hon bjöd över mej på en kopp kaffe och vi satt och pratade i flera timmar och när jag gick där ifrån kännde jag mej mycket bättre och bestämmde mej för att jag skulle fixa allt och att jag inte skulle ge upp!
Veckorna rullade på och jag började få en riktigt bra relation till barnen, medans pappan knapt pratade med mig.
Sen blev det bara värre och värre mellan mig och värdpappan. Han vart elakare och elakare, kunde skrika och skälla ut mig för minsta lilla och han skyllde saker o ting på mig och jag fick alltid skulden för saker jag inte ens hade gjort...
Hans betende gick lixom i vågor, han kunde skrika o gorma ena dagen och andra dagen va "normal" igen.
Om jag inte tvättade och veck hans kläder och bäddade hans säng varje dag skulle han se mej som en arbetare i familjen och jag skulle inte få äta middagar med dom eller låna bilen, hotade han mej med. Så jag ställde upp på allt han sa för att undvika bråk, även fast det inte ingick i mina arbetsuppgifter. Sen lät han mej jobba alldeles för mycket, vissa dagar kunde det bli upp till 13-14 timmar. Och han sa att jag va tvungen att betala halva båtresan själv och ta ut min semester men samtidigt hjälpa till med barnen, som en storasyster (han ville alltså att jag skulle jobba gratis åt honom). Jag svalde min stolthet och gick med på det också. Försökte inbilla mej att de inte skulle vara så jobbigt.
Sen en dag, helt plötsligt, från ingen stans ringer han mig när jag är ledig och sitter i bilen med Lilly och skriker att han är såå besviken på mej och mitt beteende och att jag är värdelös och att han vill bli av me mej o skaffa en ny au pair. Efter 5min utskällning slängde han på luren utan o säga hej då...
Han sa att han skulle ringa Melissa och se till så han blev av med mej. I det till fället satt jag bara me min mobil i handen och viste inte om jag skulle gråta eller skratta. Jag va ledsen o besviken för alla elaka saker han hade sagt, men visse samtidigt att inget av de va sant.
Jag försökte ringa Melissa men hon svarade inte, så jag ringde en annan LCC och förklarade situationen och vi bestämded att vi skulle ha ett möte dagen efter.
Med alla mina punkter uppskrivna på ett knöggligt papper satt jag o skakade av nervositet o rädsla. Min LCC hade bara gett mej ett råd när jag sa att jag va nervös, han sa; bara du inte börjar gråta, det framstår dej som svag och osäker. Lätt för han o säga tänkte jag, som inte är på andra sidan jorden från sitt land, sitt språk och sin trygghet.
Men samtalet gick bra, Efter några få minuter släppte min rädsla och jag va inte alls lika nervös som innan. Jag kollade upp på min värdpappa som satt på andra sidan bordet och såg att han va mycket mer ynklig o svag än va jag va och efter han hade suttit och klankat ner o klagat över va jag gorde eller inte hade gjort harklade jag mej och sa till min LCC med säker röst att allt min värdpappa hade sagt va lögn och jag fick berätta allt utifrån min synvinkel.
Efter mötet va jag så stolt över mej själv, jag hade kunnat ta en disskution utan att vika mej och framföra allt på engelska!
Vi bestämmde iallafall att jag skulle stanna och prova i en vecka och se om vi kunde "reparera" allt...
Dagen efter mötet tog värdpappan ifrån mej mobilen, bilen och inga vänner fick ens komma in på tomten och jag va tvungen att komma hem speciella tider och mitt schema vart katastrof och jag skulle inte få äta med familjen längre utan fick äta efter familjen hade ätit klart.
Jag insåg väldigt snabbt att vi inte skulle komma någon vart med våran "reparations vecka" och började i smyg frågra runt hos mina au pair kompisar om dom visste nån familj på Long Island som behövde en au pair snarat. Jag hade tidsperess, två veckor på mej att få en ny familj eller återvända hem till Sverige.
Så en dag bestämde jag fika med Melissa för att förklara allt som hade hänt och hon vaså ledsen att hon hade parat ihop mej med en psykopat. Sen sa hon att hon att Elisa skulle byta familj och att Karen (värdmamman) letade efter en ny au par! Jag vart så glad, kännde hur lyckan spred sig i min kropp!
Den familjen jag hade sett som den ultimata värdfamiljen! 3 barn, med båda föräldrarna som älskar varandra och två hundar i ett otroligt vacket hus!
Så när Karen ringde mej och frågade om jag va intresserad av deras familj tackade jag JA på en gång!
ÄNTLIGEN skulle jag få det bra! Så jag börjadegensat räkna ner dagarna...
När jag kom fram till huset fick jag ställa in mina resväskor i den yngstas rum, där jag också skulle sova (dom senaste 4 veckorna...)
Allt va bra, min värdpappa, John, va så snäll han gav mej en ny mobil och sa att jag fick låna bilen när jag ville och han ville bjuda med mej med mej på en båtkryssning till Bermjuda i mitten av April. Men nåt känndes endå inte rätt, jag blev mer och mer deppig och kännde mej väldigt dålig och lesden. Vissa dagar va det så svårt så jag va tvungen att gå in på toan och bara gråta... Så jag tog kontakt med Melissa och hon bjöd över mej på en kopp kaffe och vi satt och pratade i flera timmar och när jag gick där ifrån kännde jag mej mycket bättre och bestämmde mej för att jag skulle fixa allt och att jag inte skulle ge upp!
Veckorna rullade på och jag började få en riktigt bra relation till barnen, medans pappan knapt pratade med mig.
Sen blev det bara värre och värre mellan mig och värdpappan. Han vart elakare och elakare, kunde skrika och skälla ut mig för minsta lilla och han skyllde saker o ting på mig och jag fick alltid skulden för saker jag inte ens hade gjort...
Hans betende gick lixom i vågor, han kunde skrika o gorma ena dagen och andra dagen va "normal" igen.
Om jag inte tvättade och veck hans kläder och bäddade hans säng varje dag skulle han se mej som en arbetare i familjen och jag skulle inte få äta middagar med dom eller låna bilen, hotade han mej med. Så jag ställde upp på allt han sa för att undvika bråk, även fast det inte ingick i mina arbetsuppgifter. Sen lät han mej jobba alldeles för mycket, vissa dagar kunde det bli upp till 13-14 timmar. Och han sa att jag va tvungen att betala halva båtresan själv och ta ut min semester men samtidigt hjälpa till med barnen, som en storasyster (han ville alltså att jag skulle jobba gratis åt honom). Jag svalde min stolthet och gick med på det också. Försökte inbilla mej att de inte skulle vara så jobbigt.
Sen en dag, helt plötsligt, från ingen stans ringer han mig när jag är ledig och sitter i bilen med Lilly och skriker att han är såå besviken på mej och mitt beteende och att jag är värdelös och att han vill bli av me mej o skaffa en ny au pair. Efter 5min utskällning slängde han på luren utan o säga hej då...
Han sa att han skulle ringa Melissa och se till så han blev av med mej. I det till fället satt jag bara me min mobil i handen och viste inte om jag skulle gråta eller skratta. Jag va ledsen o besviken för alla elaka saker han hade sagt, men visse samtidigt att inget av de va sant.
Jag försökte ringa Melissa men hon svarade inte, så jag ringde en annan LCC och förklarade situationen och vi bestämded att vi skulle ha ett möte dagen efter.
Med alla mina punkter uppskrivna på ett knöggligt papper satt jag o skakade av nervositet o rädsla. Min LCC hade bara gett mej ett råd när jag sa att jag va nervös, han sa; bara du inte börjar gråta, det framstår dej som svag och osäker. Lätt för han o säga tänkte jag, som inte är på andra sidan jorden från sitt land, sitt språk och sin trygghet.
Men samtalet gick bra, Efter några få minuter släppte min rädsla och jag va inte alls lika nervös som innan. Jag kollade upp på min värdpappa som satt på andra sidan bordet och såg att han va mycket mer ynklig o svag än va jag va och efter han hade suttit och klankat ner o klagat över va jag gorde eller inte hade gjort harklade jag mej och sa till min LCC med säker röst att allt min värdpappa hade sagt va lögn och jag fick berätta allt utifrån min synvinkel.
Efter mötet va jag så stolt över mej själv, jag hade kunnat ta en disskution utan att vika mej och framföra allt på engelska!
Vi bestämmde iallafall att jag skulle stanna och prova i en vecka och se om vi kunde "reparera" allt...
Dagen efter mötet tog värdpappan ifrån mej mobilen, bilen och inga vänner fick ens komma in på tomten och jag va tvungen att komma hem speciella tider och mitt schema vart katastrof och jag skulle inte få äta med familjen längre utan fick äta efter familjen hade ätit klart.
Jag insåg väldigt snabbt att vi inte skulle komma någon vart med våran "reparations vecka" och började i smyg frågra runt hos mina au pair kompisar om dom visste nån familj på Long Island som behövde en au pair snarat. Jag hade tidsperess, två veckor på mej att få en ny familj eller återvända hem till Sverige.
Så en dag bestämde jag fika med Melissa för att förklara allt som hade hänt och hon vaså ledsen att hon hade parat ihop mej med en psykopat. Sen sa hon att hon att Elisa skulle byta familj och att Karen (värdmamman) letade efter en ny au par! Jag vart så glad, kännde hur lyckan spred sig i min kropp!
Den familjen jag hade sett som den ultimata värdfamiljen! 3 barn, med båda föräldrarna som älskar varandra och två hundar i ett otroligt vacket hus!
Så när Karen ringde mej och frågade om jag va intresserad av deras familj tackade jag JA på en gång!
ÄNTLIGEN skulle jag få det bra! Så jag börjadegensat räkna ner dagarna...
Kommentarer
Postat av: Emma
Fy för du har inte haft det lätt :/ Tycker synd om dig som haft sån otur!
Trackback
