Emilie Cavalli

Inget blev som jag hade tänkt mej. Åkte från lilla landet lagom, trygga Sverige till STORA usa med lika STORA förväntningar och förhoppningar. Jag lämna tryggheten och vågade satsa på drömmen...

Men redan första dan på skolan hade jag problem med mina försäkrings-kort som hade kommit bort på posten, så jag fick med nervös väldigt dålig engelska prata och förklara vilka försäkringar jag hade och på egen hand ringa runt och fixa det. Men jag klarade de och fick mina försäkringskort efter 3 dagar...

Förväntansfull stod jag på marmortrappan med mina två rosa resväskor. Nervös så jag knappt kunde andas, mina nyblivna kompisar i bakgrunden, ledsen för att lämna dom som jag bara hade kännt i 4 dagar,men som endå hade blivit en viss tyrygghet.
Äntligen såg jag bilen rulla in på grusgången. Vinkade glatt till min värdmamma kramade mina vänner hejdå och hoppade in i bilen, till ett toppen år! Trodde jag...
Redan i bilen fick jag reda på att den ena killen i familjen hade problem med sitt beteende. Mer fick jag inte veta...
Bilden på huset som min värld mamma hade skickat via mail stämmde inte alls överänns med huset som jag stod framför. Inne va allt en enda röra,tapeterna va rivna, deras hund hade kissat och bajsat på golvet och det luktde möggel... Redan då kännde jag att något va fel. Dagarna gick och jag jobbade från morgon till kväll, sov i källaren som va iskall och det fanns bara kallvatten i duschen... Men det va de minsta problemet.
Jag hade märkt att ett av barnen va mentaltsjukt. Han tog starka mediciner och sov mest hela dagarna, men då och då fick han hyssteriska utbrott men inte på mej. Men de va bara en tidsfråga...
Så en kväll när jag jobbade fick han ett utbrott och slog och skrek! Jag har aldrig varit så rädd för ett barn som jag var för honom. Han slog mej med metalldelen på ett hundkppel, skrev så elaka saker att så att jag nästan började gråta. Och till slut gick han så långt att han tog upp en kökskniv och riktade den mot mej och sa "im gonna kill you"...

Dagen efter flyttade jag ur familjen, vilket var det va de jobbigast jag har gjort... Förklara för en gråtandes mamma att jag inte kan bokvar för hennes son är mentaltsjuk. Och en pappa som böna och bad och ville göra allt för mej om jag stannade...
Att stå på sig och inte vika med, se deras tårfyllda ögon och deras bönande röster va så gripnde, men jag klarade det och lämnade en trasig familj bakom mig och ännu en gång kasta mig ut, utan att veta vart jag skulle sova för natten...