Emilie Cavalli

Dom 17 dagarna är snart över!
Lite små nervös, men har vid de här laget hunnit vänja mej vid att va nervös...

Dom senaste dagarna har inte varit lätt. Min värdpappa har ignorerart mej, han har bara pratat med mej när han har ändrat i schemat... (vilket iof är varjedag) Han har ätit ute med familjen varje dag och han har inte köpt hem mat, så jag har ätit rester från deras middagar från resturangerna, flingor och mackor... När kompisarna ringer o frågar efter mej så säger han aningen att jag inte är hemma eller att jag sover. Jag tackar gud (eller Nicklas) för att jag har min egna laptop! Utan den skulle jag va helt lost!

Jag har pratat och mailat med min ny familj, dom verkar vara helt underbara! Karen har lovat att vi ska ha ett super-duper bra år tillsammans och att alla är såå förväntansfulla och glada att jag ska komma! Jag har också pratat med barnen i telefonen. Jag tyckte vi redan där fick bra kontakt, med killarna pratade jag sport o fritid o mej tjejen dockor och hår :)
Jag kommer att få ett rum i källaren med egen toalett och dusch!! Sen kommer jag få en egen bil, en sprilans ny subaru!

Idag berättade jag att jag skulle flytta för barnen, dom två älsta visste tydligen redan om de...
Men dom två yngsta kom in i mitt rum och såg att mina resväskor va packade och frågade varför. Jag va tvungen att berätta sanningen. Jag hade undviktit att ta upp det så länge nu så jag berättade för dom lungt o stilla att jag skulle flytta till en ny fmilj och ta hand om nya barn och att det skulle komma en ny au pari och ta hand om dom.
Båda började gråta och fråga varför och att dom inte ville att jag skulle flytta och att dom inte vill ha en ny au pair för dom älskar mej...
Ännu en gång skar det i mitt hjärta, jag sa att jag inte flyttade på grund av dom utan att jag och deras pappa hade kommit överens om det tillsammans. (förstår inte varför jag skyddade honom, men de är ju trotsallt deras pappa) Efter ett tag lugnade dom ner sig och jag sa att jag skulle komma o hälsa på och att jag bara bodde 15min från dom.  Så jag tog  insiativet att hitta på nåt kul så vi tog cycklarna och cycklade iväg till godisaffären.

När vi kom tillbaka möttes vi av barnens mormor. Hon hade köpt en latte till mej o dunuts till barnen (fast jag tog en ändå)
Barnen va ute o lekte och jag o mormorn satt o fikade, så helt plötsligt började hon gråta. Hon sa att hon va ledsen att jag skulle flytta för att hon kunde se hur mycket barnen tycker om mej och att hennes dotter (barnens mamma) skulle ha älskat mej om hon fortfarande hade varit vid liv. Och att hon nu är så ledsen att se hur hennes barnbarn blir behandlade av sin egen pappa och att hon inte kan göra någonting åt de. Jag tyckte så synd om henne för hon hade så rätt...

Men nu ska jag inte blicka bakåt nåt mer! Nu är det full fart frammåt som gäller! Ny familj nya utmaningar...
17.5 timmar kvar innan jag får lämna huset! Jag längtar sååå!! iiih! pirr pirr... wiiieee!

Oj... Jag är nog lite nervös ändå... *fniss*