Emilie Cavalli

I timmar satt  jag och min nyblivna kompis, Elisa, och väntade på att höra nåt från min LCC, Lori... Efter att jag hade ringt ett flertal gånger ringde hon äntlgen upp. Utan att ens be om ursäkt eller visa medkännsla för allt som hade hänt frågade hon bara iskallt om jag hade nån vän att bo hos. Jag kollade på min vän som satt bervid mig och hon sa att vi skulle fixa allt och att hon viste en annan LCC som var mycket snällare, Melissa. Så jag tog kontakt med Melissa och hon blev helt förskräckt av min historia och erbjödsig att jag fick komma och bo med henne och hennes familj. Äntligen visste jag vart jag skulle ta vägen!

När vi stannade utanför ett väligt vacker och mysigt hus, möttes jag av Melissa som kom emot mig, hon gav mej en lång kram och sa att jag kunde känna mej trygg nu och att jag var i god händer. Jag drog en suck av lättnad...
När vi väl kom in va allt så perfekt, det luktade rent och allt va frächt och allt va precis som jag hade önskat mej! Hennes 3 bedårande barn erbjöd sig att ta min jacka, ge mej vatten och bära in mina två resväskor. Och deras hund va den sötaste jag har sätt och till o med hon luktde vanilj :)
Melissa tog så väl hand om mig och jag fick ett eget rum med fina tapeter och Melissas man lagade en stor middag åt mej och hela familjen satt och åt tillsammans, jag kännde mej  "hemma"...

Veckan gick och jag kännde mej mer o mer som en familjemedlämm, jag hade så kul tillsammans med barnen och trevliga pratstunder med Melissa o hennes man.
Men så en dag sa Melissa till mej att hon hade en ny familj åt mej... En familj i samma område som hennes familj. En kompis till henne hade tipsat henne och hon tyckte de lät toppen... En ensamstående pappa med fyra barn som verkligen behövde hjälp för att mamman hade precis gått bort.
När jag fick höra om familjen blev jag genast osäker, jag ville ju inte flytta. Trivdes ju så bra... Men jag gick me på att träffa familjen.

När dörren öppnades möttes jag av fyra söta leenden och ett allvarlig. Satte mej på knä och hälsade trevligt på barnen och tog i hand artigt med pappa. Alla barnen sprang runt och visade mej runt i huset medans pappa stod nere och pratade med Melissa som va med som ett stöd. Allt i huset va halvklart, rummet som jag skulle få va inte byggt än och allt va rörigt...
Efter vi åkte där ifrån va jag lika osäker som innan, men Melissa tyckte det verklade jätte bra och hon tyckte verkligen jag skulle satsa på de. jag tyckte barnen verkade snäll o artiga men hade bara sagt hej o hejdå till pappan...
Dagen efter ringde pappan upp Melissa och sa att han va intresserad av mej som au pair i deras familj. Jag kännde att någon ting va fel men ville inte svika Melissa, som att det va hennes kompis som hade tipsat om den här braiga familjen. Dum som jag är kunde jag inte tacka nej, dels för skuldkännslor för den döda mamma och för att inte göra Melissa besviken...
Ännu en gång fick jag packa mina resväskor för att starta om allting i en ny familj... Som inners inne känndes helt fel...